Livet

Ja hur var det tänkt?
Egentligen?
Har funderat på det i några dagar nu.

Hade en bild av hur livet var och skulle bli när jag var 5 år.
Jag skulle bli Sveriges första kvinnliga motorcykelpolis.
Så blev det ju inte.
Så i mellanstadiet skrev jag en bok "Mitt Liv", den finns kvar:

Det står bland annat att
- "jag ska bli kläddesigner, skaffa 3 barn (varav ett tvillingpar, en av varje kön, och en storasyster... extremt genomtänkt!) Min man ska vara snäll, omtänksam och älska mig. Vi ska leva lyckliga i alla våra dagar."

Tycker om mina positiva framtidsvisioner!

Jag har änsålänge lyckats uppfylla det sista stycket, om att jag har en snäll och omtänksam man som älskar mig.Å så har vi tillsammans fått den mest underbara människan att älska livet ut: Vår egen Perla.

Åh ibland känner jag mig så lyckligt lottad!
Ser på hur andra har det, ser hur vänner blir förkrossade, sårade, besvikna, bedragna, trampade på, tömda på liv...
Vill ge dem alla styrkekramar i Världen men samtidigt kunna njuta av min egen familj och tiden med dem.

En annan fundering kan vara huruvida jag försummar min dotter om jag går och arbetar när hon är 6 månader, för vår ekonomis skull. Eller om jag i själva verket gör vår familjetillvaro en tjänst och ger oss en chans att kunna njuta tillsammans av att inte varje dag behöva vända på enkronorna för att överleva.


Många funderingar.

Ett är säkert iaf:
Jag älskar min fina man (no matter what)
Jag älskar mina fina vänner (no matter what)
Jag älskar min fina familj (no matter what)
Jag älskar min fina fina fina Perla (no matter what)
Det var mer än ett, men så säkert!

Mossa mossa