Förstår inte

Jag kan sitta och prata om det som om det var världens mest lättsamma sak.

Jag kan blicka framåt utan att få panik.

Jag kan svara på frågor om det utan att bli nervös.

Men när jag väl stannar upp.

Sätter mig ner.

Känner och tänker efter...

Ja då slår det mig.

Inom en MYCKET snar framtid ska jag med värkar och förmodligen panik, nervositet och ovisshet åka mot BB för att föda mitt första barn.

DET ÄR RÄTT OVERKLIGT!

Hur mycket jag än tänker på det så kan jag inte förstå det.

Hur många gånger och hur länge jag än tänker tanken att mitt barn kommer ligga där på mitt bröst, typ JÄTTESNART (!), så kan jag fortfarande inte greppa det.

Lika overkligt är det att säga att man ska bli mamma.

Crazy.

Men oavsett hur läskigt, fantastiskt och overkligt det kan vara/ kännas så längtar jag nåt så fruktansvärt efter att få se den här lilla skapelsens ansikte.

Känna hud mot hud och doften av ett litet barn. Ett mirakel.

Mitt och Christofers underverk.

Det är kärlek